jag orkar inte mer, vill bara bort från det här, ett jävla steg till och allt blir bra allt försvinner, allt jävla skitsnack, alla jävla svin, alla falska personer. jag har lärt mig att vara stark, jag har byggt upp mitt självförtroende, jag har ramlat, legat på marken misshandlad, folk har sparkat på mig, men jag har klättrat upp igen. varje gång har jag tagit mig upp. byggt upp en mur mot skiten, lärt mig att inte ta åt mig. men nu räcker det. jag klarar inte av att vara stark längre. alla har en gräns och min går här. när du ställer dig och spottar mig rakt i ansiktet trycker ner mig, byter ut mig. jag blir inte starkare längre, jag blir svagare, även om jag inte visar det. tar inte tårarna slut snart? alla jävla tankar, alla gånger jag har gått ut mitt i natten, påväg bort från allt. utan att säga till någon vart jag egentligen är, när jag står på bron över där tågen går, inte för att hoppa utan bara för att alla saker som gör livet värt kommer då, alla vänner som faktiskt betyder något för mig. att dom som får mig att må dåligt bara trycker ner mig under ytan för att hålla sig själva uppe. är det ens värt att gå och ställa mig på den där bron? är det värt att slösa mitt liv på det? är det värt att gråta när det blir för mycket? så många frågor utan svar.

/ Hannah Andersson